Motstående intressen

Känsligheten för försurning varierar mellan olika arter, men flodpärlmussla, lax, mört och flodkräfta anses vara de arter som påverkas först vid sjunkande pH-värde. Lätt generaliserat brukar det anges att reproduktionen hos lax störs strax under pH 6 och slås ut helt vid pH kring 5,5. Öring däremot är tåligare och reproduktionen slås ut först då pH understiger 5.

De känsligaste perioderna är rom- och yngelfaserna medan äldre individer har en större motståndskraft. Försurningsskador yttrar sig därför ofta med ett allt äldre bestånd, för att till sist helt dö ut. Generaliseringar är emellertid svåra att göra eftersom känsligheten ofta är beroende av andra vattenkemiska parametrar. Exempelvis kan kalcium, natrium och humusämnen gynna överlevnaden under vissa betingelser, medan förekomsten av framförallt aluminium har motsatt effekt (Degerman et al, 1998). Dödligheten hos fisk och annan fauna i sötvatten kan i första hand relateras till följande orsaker:

1. Den faktor som anses vara av störst betydelse för dödligheten är påverkan på jonbytesförmågan, d v s för-mågan att ta upp och avge joner. Djur som lever i sötvatten reglerar aktivt kroppens innehåll av vatten och joner, exempelvis natrium, klorid och kalcium. Orsaken är att sötvatten har betydligt lägre koncentration av salter (joner) än djuren. Detta leder till att djuren ständigt förlorar joner via hud och gälar samtidigt som vatten läcker in. För att kompensera detta sker ett aktivt upptag av joner, vilket kräver energi. Sänkningen av pH-värdet medför både en ökad förlust av joner och ett försämrat upptag (Naturvårdsverket, Rapport 6449).
2. Rommen är mest känslig för ett lågt pH, medan yngel och vuxen fisk är känsligast för aluminium. Om pH-värdet blir för lågt i ägget inaktiveras ett enzym som har till uppgift att bryta ner äggskalet. Detta resulterar i att rommen inte kläcks (Naturvårdsverket, Rapport 6449).
3. Fisk kan vid mera omfattande försurning drabbas av järn- eller aluminiumförgiftning som orsakar slem-
avlagringar på gälarna, vilket resulterar i en försämrad
syreupptagnings- och jonbytesförmåga.

Opåverkade lotiska ekosystem växelverkar i tre rumsliga dimensioner: ”lateralt” (vattendrag - översilningsplan), ”vertikalt” (vattendrag - akvifär) och "longitudinellt" (vattendrag - vattendrag, den s.k. korridorfunktionen). Vattenregleringen påverkar, eller i värsta fall förstör, processer i alla dessa dimensioner (Calles, 2005).

En reglering av vattenflödet får till följd att: 1) frekvensen av ett visst flöde ökar eller minskar, 2) varaktigheten av vissa flödessituationer ändras, 3) säsongsmässiga flöden förändras och 4) flödets förändringhastighet ökar eller minskar.

I praktiken leder en förändrad flödesregim till att abiotiska faktorer som erosion, transport av sediment och organiskt material, vattentemperatur, isförhållanden och vattenkvalitet påverkas. Erosion och sediment-transport är två viktiga processer som upprätthåller de ekologiska processerna och är i många avseenden avgörande för flera arters överlevnad.

För den akvatiska faunan får vattenflödesreglering en direkt effekt på vattendjup och vattenhastighet, d v s faktorer som möjliggör reproduktion, tillväxt och migration. Landlevande flora och fauna påverkas genom att kontakten mellan vattenmiljön och de terrestra områdena, de s k svämområdena, begränsas. Sammantaget resulterar vattenflödesreglering, beroende på dess omfattning, till att både akvatiska och terrestra miljöer förändras eller förstörs.

Ett stort antal fiskarter är beroende av att kunna vandra mellan olika habitat. Mest känt är de säsongsbundna lekvandringar som lax och öring genomför, men även t ex nejonögon, karpfiskar, sik, gädda och abborre vandrar mellan hav, sjö eller brackvatten och vattendrag för sin reproduktion. Vandringar företas dessutom ibland av helt andra skäl och vid andra tidpunkter såsom vandringar mellan olika miljöer för födosök, för att undvika besvärliga fysiska förhållanden eller för artens spridning (Näslund et al, 2013).

Den fragmentering som skett som en följd av anläggandet av vandringshinder i vattendragen har minskat fiskens, och andra akvatiska organismers, vandringsmöjligheter mellan olika biotoper. Fragmentering innebär i detta sammanhang en uppsplittring av en arts habitat eller naturtyp i mindre delar. Med andra ord resulterar en ökad fragmentering av ett vattendrag i minskad tillgänglighet till habitat och begränsade vandringsmöjligheter. Minskad tillgång till reproduktionsområden, försämrade födosöksmöjligheter och sämre möjligheter att förflytta sig mellan gynnsamma och ogynnsamma habitat har en negativ effekt på populationsstorleken och den genetiska spridningen. Resiliensen (motståndskraften) mot yttre förändringar i miljön försämras och risken för bestående skador eller utrotning ökar. Är vattendraget dessutom påverkat av yttre störningar, t ex försurning, ökar risken avsevärt för att arter eller bestånd helt slås ut.

Fysiska ingrepp i vattendrag i form av rensning, rätning och omgrävning har varit vanligt förekommande genom historien. Tidigt insåg man att om vattendraget nedströms kvarnar eller sågar rensades på block, stenar och död ved ökade anläggningens effektivitet. Det ökade behovet av skogsråvara ledde till att omfattande rensningar företogs under timmerflottningseran och under modern tid har rensning och rätning av vattendrag, ofta i kombination med utdikningar av omgivande våtmarker utförts.

I jordbrukslandskapet har vattendragen sedan 1800-talets början kraftigt modifierats till förmån för mänskliga aktiviteter, framförallt för att öka markavvattningen och därigenom kunna odla större åkerarealer. Både större och mindre vatten-drag grävdes om till raka diken. Mindre bäckar har under 1900-talet i hög grad kulverterats. Omgrävningarna av vattendragen har kompletterats med dikningar av omgivande markytor för att kunna sänka grundvattennivån inom större ytor. På många platser har detta genomförts inom ramen för s k dikningsföretag som har tillstånd till markavvattning inom ett visst område. I tillstånden fastslogs en vattendragsprofil som angav hur vattendraget ska se ut efter grävningsarbetena. Observera att tillstånden inte endast innebär en rättighet till markavvattning utan även en skyldighet för markägarna att upprätthålla profilen, d v s de är tvungna till löpande underhållsarbeten i vattendragen för att behålla profilen.

När skogs- och jordbruk bedrivs med bristande naturvårdshänsyn får det många negativa effekter på biotoper (boendemiljöer) i och längs vattendrag och sjöar, liksom på vattenkemin. För de organismer som är beroende av vattnet eller vattnets närmiljöer, allt ifrån insekter och fiskar till fåglar, kan följderna bli påtagliga.

Både jord- och skogsbruk leder till ökade utsläpp av olika sorters partiklar, såväl näringsämnen som grumlande partiklar, humusämnen, men även försurande och giftiga ämnen. Fysisk påverkan på vattendragen, i form av rensning, rätning, omgrävning, kulvertering och utdikning, har ofta följt hand i hand med ett utvecklat markutnyttjande.

Effekten av eutrofiering (övergödning) är inte lika påtaglig i vattendrag som i sjöar. Detta beror av att närings-ämnen i vattendrag i hög utsträckning transporteras bort till skillnad från den ansamling av näring som sker i sjöar. Ökad näringstillförsel kan dock leda till en betydande påverkan på vattendragens ekosystem, som i mångt och mycket liknar effekterna av övergödning i sjöar. Effekterna är störst vid låg vattenföring då uppehållstiden är högre. Initialt leder en ökad näringstillförsel till att fintrådiga alger breder ut sig över bottnarna. Förutom försämrade syrenivåer i vattnet kan utbredningen av fintrådiga alger leda till att bottenfaunasamhällets artsammansättning förändras. Detta riskerar att få till följd att fiskens födobas förändras och skapa en situation där fisken får svårare att hitta föda.

Påväxtalgerna kan även fungera som sedimentfällor vilket kan leda till sämre syregenomströmning inom lekområdena.

Övergödning i Ätran och dess biflöden
Enligt SMHI:s webbtjänst Vattenwebb orsakas merparten av fosfor- och kväveutsläppen i Ätrans vattensystem av jordbruk. Punktutsläpp från avloppsreningsver

Vattenmyndigheterna bedömer att miljögifter är ett av de största miljöproblemen inom Ätrans åtgärdsområde. Under mitten av 1960-talet förgiftades Högvadsån upprepade gånger av utsläpp från en ytbehandlingsverkstad i Ullared med total utslagning av laxungar som följd (Fiskejournalen, 1987). Aktivt miljöarbete sedan 1970-talet med både bättre rening i avloppsreningsverk, tillbakagång inom textilindustrin och ökande krav på utsläpps-minskningar inom industrin har på senare tid förbättrat situationen. Spåren av gamla utsläpp finns dock kvar i form av förorenad mark.

Vid bedömning av kemisk status enligt Vattendirektivet finns mindre stränga krav för kvicksilver och kvicksilverföreningar samt för bromerad difenyleter (PBDE). Båda är ämnen som allmänt förekommer i förhöjda halter i landets vattenförekomster. I Vattendirektivet har 45 prioriterade ämnen identifierats där det finns gränser för hur höga halter som får förekomma samt särskilda förorenande ämnen där varje land bestämmer vad som ska gälla. Enligt VISS finns det i nedre Ätran problem med förhöjda halter av PAH-föreningar, PCB, TBT, antracen, naftalen, dioxiner, fluoranten, koppar och krom. Flera av dessa ämnen är svårnedbrytbara och ackumuleras ju högre upp i näringskedjan man kommer.

Förekomst av främmande arter kan leda till konkurrens mellan arter om föda och utrymme eller till att det förs in parasiter och sjukdomar som kan drabba inhemska arter. Det finns även en risk att vissa arter kan hybridisera med inhemska arter vilket kan få genetiska effekter. Riskerna när främmande populationer eller gener sprids i naturen kan delas in i utrotning, hybridisering samt förlust av genetisk variation.

Av de arter med vattenanknytning som finns med på EU-listan har signalkräfta och kinesisk ullhandskrabba påträffats i Ätrans vattensystem. Signalkräfta har hittats i Högvadsån och i Lillån medan kinesisk ullhandskrabba har fångats nära utloppet i havet. Förutom dessa arter finns gul skunkkalla på flera platser. Arten växer längs vattendrag eller i våtmarker där den konkurrerar ut den inhemska floran.

Förutom de arter som finns med på EU-listan finns flera främmande arter som på samma sätt spridits i miljöer utanför deras naturliga utbredningsområde. I Ätran har följande arter med anknytning till vattenmiljön hittats; puckellax (senast 2019), regnbåge och vattenpest (Schibli, 2020; Artportalen; Havs- och vattenmyndigheten).

I Ätran bedöms även laxparasiten Gyrodactylus salaris som invasiv eftersom den har sitt huvudutbredningsområde i Östersjön. (Vattenmyndigheterna).

EU:s förordning (1143/2014) om invasiva arter
Förordningen om invasiva främmande arter trädde i kraft 1 januari 2015 och syftar till att skydda inhemsk biologisk mångfald och ekosystemtjänster, samt att minimera och mildra effekter som dessa arter kan ha på människors hälsa och ekonomi. I förordningen utpekas 66 invasiva arter av unionsbetydelse på den så kallade EU-listan. Arter som är upptagna på listan får exempelvis inte bytas, födas upp, transporteras, användas eller hållas. För arter med stor spridning gäller särskilda regler och effektiva hanteringsåtgärder. Bland de vattenlevande arterna är det än så länge bara signalkräftan som anses ha stor spridning (EU-kommissionens hemsida; Havs- och vatten-myndighetens hemsida).

Gyrodactylus salaris

Gyrodactylus salaris konstaterades för första gången i Ätrans vattensystem 1991. Studierna indikerade att smittan kom redan under 1980-talet i samband med att laxparr och smolt från en smittad odling planterades ut vid Herting och Nydala (Alenäs et al, 1997). Ett samordnat monitoringprogram startade 2001 på västkusten där laxungar screenas för förekomst av parasiten, både i älvar som är infekterade och i älvar som inte är infekterade på västkusten.

I fråga om graden av påverkan från laxparasiten Gyrodactylus salaris på laxbestånden på västkusten finns två olika teorier, dels 1) att parasiten inte har någon signifikant effekt på populationsnivå, men möjligen på individnivå och 2) att parasiten har stor effekt på populationsnivå.

På svenska västkusten finns sedan 2001 ett övervakningsprogram för att se om och hur parasiten påverkar laxen. Resultaten från programmet utvärderades 2011 och indikerade inga effekter på populationsnivå. Slutsatsen baserades på att jämförelser mellan elfisken i både infekterade och oinfekterade vattendrag inte visade på signifikanta skillnader. Alla vattendrag, oavsett om parasiten förekommer eller inte, hade visat en negativ trend sedan slutet av 1980-talet. I studien konstateras emellertid att överlevnadschansen minskade om laxungen var infesterad med en större mängd parasiter. Detta indikerade att parasiten hade en negativ effekt på individnivå, men att en ökad dödligheten främst kunde förväntas hos svaga individer. Gyrodactylus salaris bedömdes dock kunna ha en negativ påverkan om laxen är stressad av någon yttre störning eller om beståndstätheten är hög (Degerman et al, 2012; Ahlbeck Bergendahl et al, 2019).

Teorin att Gyrodactylus salaris har stor påverkan på populationsnivå stöds av att elfisken i Ätransystemet visar att nedgång i tätheterna av laxungar sammanfaller med att parasiten hittats. Tätheten av äldre laxungar var 90 % lägre säsongen 1996 än medeltätheten åren 1964 – 1996 och laxynglens överlevnad i Högvadsån minskade till under 5 % under 1990-talet (Alenäs et al, 1997).

Svampinfektioner

Västkusten har till stor del varit opåverkad av sjukdomsutbrott men 2018 kom många rapporter om svårt svampangripna fiskar in till SVA. Svampinfektionerna är troligen orsakade av Saprolegnia sp. och är sannolikt en sekundärinfektion till följd av någon annan infektion eller skada. Milda UDN-liknande sår ”red vent syndrome” (troligt orsakat av parasiten Anisakis simplex) har också setts under 2018. Sommaren 2018 var extremt varm vilket troligt stressat laxen extra mycket.

Västkusten har varit tämligen förskonad från sjukdomsutbrott, men från 2017 finns ett flertal rapporter om sjuk fisk från Ätran och Högvadsån. Trenden sedan dess har varit ökande (SVA Rapporteringstjänst). Vid Nydala påträffades enstaka individer med svampinfektioner 1987, men därefter har inga sjuka fiskar noterats förrän 2018 (Möller, 2019). Enligt SVA är diagnostiken något osäker eftersom de undersökta fiskarna ofta drabbats av andra, opportunistiska, svampar som ger en överväxt. Dessa är sekundära infektioner, men växer fortare än Saprolegnia.

Dödlighet under laxens uppväxtperiod i Atlanten har varit onormalt hög under senare år. Återvandrande grilse har också varit mycket småvuxen och mager i hela Nordostatlanten vilket är en indikation på sämre uppväxt-förhållanden i Atlanten. Anledning till den låga överlevnaden och tillväxten är oklar, men det kan inte uteslutas att förändringar i klimatet och förekomsten av andra arter som konkurrerar med lax om födan bidragit. Andelen återvändande laxar som tillbringat mer än ett år i havet, vanligen två år, ökade signifikant under åren 1971–2017.

Detta kan vara ett tecken på att det tar längre tid för laxen att växa sig stor i havet och bli könsmogen (Ahlbeck Bergendahl et al, 2019).